Sida 86
84 synnerligen betydligt. Ett eller par petschaft, ett pennstift, ett par skjortknappar och en bröstnål af ringa värde, det var alltihop. Hvar persedel mönstrades för sig och värderades af gamla Joe, som med en kritbit skref upp på väggen den sum- ma han var benägen att gifva derför och addera- de ihop alltsammans, när hans kund icke hade mera att lägga fram. ”Der är er räkning,” sade Joe, ”och jag ger inte en penning mer, om jag ock skulle bli let- vande kokt. Hvem kommer nu? Mrs Dilber trädde fram. Sänglinne och hand- dukar, några linnekläder, två gammalmodiga silf- vertheskedar, en sockertång och några omaka stöflor. Hennes räkning uppskrefs likaledes på väggen. ”Damerna betalar jag alltid för mycket. Det är min svaga sida, och den kommer väl att hrin- ga mig till tiggarstafven till slut,” sade gamla Joe. ”Här står er räkning. Begär ni en penning till och vill låta handeln bero på den, så ångrar jag, att jag varit så frikostig, oeh drar ifrån en balf krona.” ”Oeh nu kommer mitt knyte, Joe,” sade den första qvinnan. Joe lade sig på knä, för att bättre kunna lösa upp det, ocb, sedan ban arbetat sig igenom åtskilliga knutar, drog ban till slut fram en stor, tung rulle af något mörkt tyg. ”Hvad är det liär?” sade han. ”Sängom- hängen!” . ”Ja,” sade qvinnan leende och lutade sig tram med korslagda armar; ’ja, sängomkängen! ”Ni tog väl inte ned dem med ringar och allt, medan han ännu låg der?” ”Visst gjorde jag det. Ocb hvarföre mte det då?” frågade qvinnan.
Källa: Project Runeberg ·