Sida 87
85 ”Ni är född under en lycklig sljerna och kommmer nog alt gå långt en gång” anmärk- te Joe^ ”Ak ja, nog tar jag för mig, när jag kan få, ock helst från en sådan menniska som han, Joe,” svarade qvinnan lugnt. ”Spill inte olja på ylle- filtarna der!” ”flans filtar?” frågade Joe. ”livems annars?” lydde svaret. ”Han förkyler sig inte, om lian också ligger utan täcke, eller hur?” ”Oet luätte väl ingen ha gifvit honom litet hvilt?” frågade nu gamla Joe, höll upp med sin sysselsättning och kastade en hlick på hustrun. ”Var inte rädd för det,” svarade qvinnan. ”Så lielåten med hans sällskap var jag visst inte, att jag för en sådan saks skull ville uppehålla mig längre hos honom. — Ah ja! ni kan gerna se på skjortan, tilldess det gör ondt i ögonen på er; ni skall ändå inle hitta pä något hål eller någon sliten fläck. Det är den hästa, han hade, och en fin till på köpet. De skulle hafva för- derfvathia, om inte jag tillegnat mig henne.” ”Förderfval’na ?” frågade gamla Joe. ”Ja, de hade kunnat vara i stånd att begraf- va honom i den der,” svarade qvinnan leende. ”Derföre tog jag hort den. Till svepning är en af honiull god nog; i den l:an han inte se fulare ut, än han skulle gjort i den här.” Rysande afhörde Scrooge detta samtal. Han betraktade personerna i den ohyggliga scenen, der de lutade sig öfver sitt rof i det matta skenet från den gamla spetsbofvens lampa, och han betraktade dem med en vedervilja och afsky, som ielte kun- nat vara större, om de varit dämoner och köpsla- gat om liket sjelft. ”fla, ha!” skrattade samma qvinna, när gam- 8
Källa: Project Runeberg ·