Sida 88
86 la Joe tog fram en flanellspåse med mynt och åt hvardera på golftiljorna uppräknade, livad de skul- le hafva. ”Det är slutet på visan, ser ni! Medan Lan lefde, skrämde Lan Lurt alla menniskor ifrån sig, på det vi skulle hafva fördel deraf, nar Lan var död. Ha, ha, ha!” ”Ande!” sade Scrooge darrande. ”Jag förstår Lvad du menar. Det skulle kunna gå med mig som med denna olyckliga man. Det lefnadssätt, jag för, skulle kunna leda till ett sådant slut; — men, barmhertige Gud? Hvad är delta?” Han tog af fasa ett par steg tillhaka, tv skå- deplatsen hade förändrat sig, och han stod nu tätt utmed en säng, en säng utan omhängen, på Lvilken, under ett söndrigt täcke, låg någonting öfverköljdt, hvilket, så stumt det än var, likväl talade fasans språk tydligt nog. Rummet var mörkt, så mörkt, att man ieke kunde urskilja någonting tydligt. Likväl kastade Scrooge, likasom ovillkorligt tvungen dertill, for- skande blickar omkring sig. Utifrån föll elt blekt ljussken rakt på sängen, der det plundrade, obe- vakade, obegråtna liket låg. Scrooge kastade en blick på anden, hvars hand pekade mot likets liufvud. Täcket låg så vårdslöst kastadt öfver den döde, alt Scrooge skulle kunnat afhölja likets ansigte, om han hlott rört ett finger. Han tänkte derpå; han kände, bur1 lätt det skulle vara; han tyckte, att lika- som en inre röst uppmanade honom dertill ; men han var lika litet i stånd alt lyfta svepduken som att allägsna anden från sin sida. O kalla, kalla, stela, fasaväckande död, res ditt altare här och hölj det med de fasor, som stå i din magt, ty här är ditt rike! Men af det älska- de, vördade och ärade hufvudet kan du deremot icke begagna ett enda hårstrå till dina gräsliga
Källa: Project Runeberg ·