Konung Karl XII:s egenhändiga bref

oförhoppat rykte snart alldeles försoffat migh, i dhet att dhet har sports här at giönom stor [a] meslingen vij skola blifvit altför olyckeliga, så at bådhe iagh och min hjärtans [syster]1 förlorat all vår fömöyelse på [jorden].1 Men som i igh funnit och eftertänkt, at dhetta elacka ryktet är alldeles ogrundadt, så repar iagh modet och har dhen fulla försäkran at snart blifva upfriskad medh vissa och fullkomliga hungneliga tiender om ett fullkommeligit välståndh. Vår herre bevare begge mina hiärtans Systrar och låte dhem begge altstadigt niuta dhen hungnadh at frögdas öfver hvarsannars stadigvarande välmåga. Dhetta är dhens högsta önskan, som in till sin dödh förblifver

Min hiärtans Systers underdånigste trogna broder och tienare Carolus.

[Jagh]1 måste sluta mit brefv i hast. Elliest skulle iagh längr[e] giöra [min]1 upvaktningh och berätta, hvadh passerar, hvilket bättre lärer kunna skie muntligen.

Här har alt gått väl [!]. Alenast på slutet är, alenast utaf een serdeles händelse [!], händt een olycka at Armen hafver hafft förlust, hvilket iagh håppas innom kårt blifva forbättradh.2

Jagh har och bekommit ett faveur i foten några dagar for slaget,3 som hindrat migh på een tidh at rida. Men

1 Ett ord borta genom papperets förmultninsj.

2 Låt ?ara, att fram stull ningen ar afsedd att stärka de hemmavarandes mod, det är dock en förvånansvärdt optimistisk uppfattning af Poltavaslaget och dess följder, som konungen här, sex veckor efter det förkrossande nederlaget, ådagalägger!

3 Den 17 juli 1709 eller elfva dagar före slaget vid Poltava hade konungen, som bekant, vid en nattlig rekognoscering fått vänstra foten genomskjuten tif en fientlig kula. Denna blessyr, med åtföljande operation för att uttaga ben-skärfvorna ur såret, vållade konungen en hetsig feber och gjorde honom oförmögen att så väl i slaget som under den därpå följande reträtten själf leda sin här; underrättelsen därom bidrog ock väsentligen att stärka ryssarnes mod. Okänslig för smärtorua som alltid, talar emellertid Karl XII själf om sitt sår endast feom >ett favör», som för en tid hindrat honom sitta till häst!

Carlson, Karl XI 1:8 bref. 7

J