Sida 6
Konung Karl XII är ovedersägligen att räkna bland dem, som fäktat vida mer och vida bättre med svärdet än med pennan. Hans håg låg afgjordt åt helt annat håll än författarskap; själf har han också om sig mångfaldigt betygat, att han var »en slät korrespondent»1 och »mycket lätt till att hindras från skrifvande».2
Icke desto mindre har Karl XII under ett långvarigt lägerlif funnit talrika anledningar att brefväxla, i synnerhet med sina anhöriga och med sina generaler. Ja, han har till och med understundom, vid viktigare tillfällen, tagit pennan ur kanslitjänstemannens hand för att själf gifva form åt utdelade befallningar.
Dessa konungens bref och skrifvelser bära nästan alla, för så vid t de kommit till eftervärldens kännedom, tydliga spår af att i stor hast ha blifvit nedkastade på papperet. De sakna därför i påfallande grad formell fulländning men präglas i stället af omedelbarhetens friska färg. Många af Karl XII:s bref ha emellertid genom dåvarande tiders osäkerhet och efterföljande tiders bristande omvårdnad gått förlorade; åtskilliga ha på spridda ställen3 med mer eller mindre omsorg blifvit offentliggjorda, somliga dock på ett sådant sätt, att man trott sig
' Jfr n:r 200, 64, 67, 83, 84, 147, 148 m. ä.
2 Jfr n:r 223.
3 Se förteckningen på tidigare publikationer, innehållande bref af Karl XII, i bokens slut.
Carlson, Karl XII:» bref. I
