Konung Karl XII:s egenhändiga bref

att tro, det våre saker vid Porten hädanefter läre gå bättre; hvaruppå vi tilltro Eder redelighet med all flijt och sorg-fällighet så hädanefter som hijtintill att arbeta. Och till at betyga vår särdeles förnöijelse öfver denne Yizirens up-höjelse affärde Yij nu Våre gratulationsbref till honom jern-vell och ett bref till Mufti.

Skulle någon af Ministrerne komma till tals med Eder om den af oss åstundade escorten genom Pohlen, så kunna I [Eder] discoursvis således emot densamma utlåta, att Porten moste oumgiängeligen lemna under Yår fria disposition så månge troupper, som Yi sielfve högst nödit pröf-vat och för[e]slagit till att med heder och säkerhet kunna komma igenom. Vij läre intet villia hvarken besvära Porten eller oss sielfve med en hoop folk, som oss är onödigt. Skulle Yi, då Yi komme uppå gräntzen, se det Vij med säkerhet kunne gå utan så stoor hop, så lärer vij intet taga alla medh oss utan vara tillfredz till at allenast gå igiönom medh mindre, fast allenast och 1000 man.1 Och om giör-ligit vore, läre Vij af oss sielfve gifva den öfrige hopen förloff att gå hem igen, äfvensom Vi och det skulle giöra, änskiönt vij vore medh hela hopen redan komne noget in i Pohlen och fbrmärke sakerne sig der inne så skicka, att Vij utan särdeles stort medföllie kunne fortsättia marchen.

Men för all ting mosten I föreställa vid Porten, att ingenting kan mehr facilitera Vår durchmarche genom Pohlen än att Porten rent uth straxt förklarar, det han ingen annan för rättmätig konung af Pohlen erkänner än konung Stanislaus. Ty på den händelsen läre Yi straxt vid Vår ankomst till gräntzen få ett ansenligit tillfall af dhe Polniske och således icke behöfva någon synnerlig stoor escorte. Men skulle Porten uti den saken bete sig vidrig och hålla med k. August, så kan escorten näppeli-

1 Konungen hade alltså nu slagit betydligt af på sina fordringar i afse-ende å eskortens storlek. Tonen mot Porten iir en annan än då Karl XII i ett bref af den 28 januari 1710 till Neugebnuer, Sveriges dåvarande sändebnd hos sultanen, med egen hög hund tilläde de stolta orden: >Man muss hoch sprechen mit die Türken; den wir werden gäntzlich alle vertraulichen mit ihnen aphre-chen, woverne sie unss nicht eine volkomne gnygung thun in allem dhem, was wir von ihnen verlangen». Originalbrefvet bland Turcica i Riksarkivet.