Sida 503
Bihang. Kansliskrifvelser och andra uppsatser helt eller delvis af konung Karl XII:s hand ...
Detta gifver iagh och medh, at det lilla, som Åsnan hade fortient, så måtte hon väl och förvärka genom sin oförståndiga deelningh. Men hvadh tyckes Herren väl der om, at Leijonet och så drogh henne skinnet af, så at hon dogh der vidh?
Det hade leijonet väl kunnat låta blifva ogiort.
Helt väl svarat, min skiöne herre! Jagh geer migh vunnen. Likvist, när jagh kommer till några kraffter igen, så lärer iagh våga ännu en dust medh herren om Räfvens försichtigheet i detta måhlet. Yale!
Carl berg d. 23 Juni 1689.
Etfter såsom åsnan deelte rofvet rätt som en Åsna, så frågar iagh då Herren till, om Räfven deelte det som en ärligh man?
Jagh håller intet medh räfven.
Hvadh hafver då Herren at säija på Räfvens deel-ning?
Dät har iagh till at säija på Räfven, at han gaf åt Läijonet alt ihoop. Det skulle han intet giöra.
Den ärliga Räfven sågh medh sitt förståndh endast där på, at Leijonet förde jagten an, gaf uth ordres, sågh efffcer, huru näten voro satte, stälte Åsnan, där hon borde stå, och på sidstonne togli spiutet, läggiandes der medh all fahran och omaket på sigh. Och alt derföre kom iu hela rofvet Leijonet till.
Räfven har än då giort nogot till saken och åsnan medh.
Räfven betänckte vijsligen, at för honom och åsnan så var det alt nogh, at dhe hade den ähran till at föllia medh på den iagten, och derföre hade dhe ingen deel i rofvet.
Bara ähran är intet nogh utan måtte vara recompanse.
Den förståndige Räfven hade här i noga betrachtande, at han och Åsnan voro i denne iagten intet annat än
Källa: Project Runeberg ·