Sida 61
m
Fadren och Sonen — «Anden, som enar dem bägge» — just den röst, som säger: Denne är inm käre Son, i livilken jag hafver ett godt behag. «Det substantiella band, hvarigenom Fadren och Sonen bestå i hvarandra och bekänna hvarandra» *). —Fadren, Skaparen, Möjlighet, sin egen först och främst. Sonen, Hans Förstfödde, sin egen Verklighet. Anden, som vittnar om Sonens utgående af Fadren. Liknelsen, som ligger i ordet Ande, är ej ema-natistisk. Ande är just vexelverkan (polaritetsför-hållandc) mellan två redan satta (hos oss: vår kropp och verlden).
§. 4. 1 denna Trias är nu det eviga Väsendets lif (såsom Saligheten vittnar) fulländadt, absolut och inom sig afslutadt. Och det finnes ingen utgång eller progression till något utom, framom och efteråt satt, emedan intet efteråt sättes, utan genom ett be-hof och cn brist hos det föregående, sättande.
§. 5. Men inom sjclfva utvecklingen af denna Trias ligger sättandet af en hel Timliglietsverld i och förmedclst det Andra i denna utveckling eller Tanken, hvilkens charactcr är mångfald och söndring.
*) Bohme. Schclling i ”Bruno” har det ifven si* Jemföf
Augustinus, Henrik Suso, Lessing.
Källa: Project Runeberg ·
