Sida 63
ti va möjlighet, utan allenast sin spliers, måste, så Tida de icke skola aflalla från Alltet, från det Hela öch brottsligt söndra sig, erkänna sin enskildthet i äfseende på det Hela, jemte sin allmänhet inom sin splier. De måste, jemte sin hvilande Form, sätta erkännandet, att denna icke ar evig, sätta dess oflring öch dymedelst den negativa möjligheten af Alltet utom.
Denna Andra Form innebär således möjligheten för all progression vid constmerandet, hvilken progressions möjlighet icke ligger i Trias
«Mcn,— kunde invändas, — man kommer likväl från den absoluta Trias till relativiteten.» — Svaret är* man kommer till den, icke progrediendo. Relativite-ten är ej efter denna Trias satt, utan inom den satt, Utgörande Formens, Förnuftets, modas existendi och dess uppgång i Anden. Nämligen så, att Förnuftet, Ordet, sätter enskild ta Vaséndtligheter och for li varje Väsende dess egen Form Första Form« Men, så Tida som Förnuftet icke kan i Anden uppgå till enhet med Orunden, utan att det så gör i hvarje tinoment af sin nppenbarelse öch utveckling, så griper ock Anden in i hvarje. eonstruetion af enskildta väsendtligheter — adlar och helgar den genom enskildhetens oflring, som är “ Andra Form. Så är den andra Fersonen en i ändliglieten uppenbarad, lidande (xiidi den tredje en den ändliga uppenbarelsen offrande ocb helgande — helgande genom förstörelsen -
*) Hvilket anmärkes mot Hegels Triad-Constrnction, der all progression är villkorlig.
Källa: Project Runeberg ·
