Sida 91
slens, till Historia, således sjelf utan — rest eller ideal — existens, annat än genom den historiska existensen, så vidt som depnas process är att. åter grunda, att ur det latenta befria och i dagen bära sin grand. Det sakliga är ve riden: «die Wélfo, säger NoValis, sist Resultat eines unendUchen Einverständaisses, und uPsre eigne, innre Plitralität ist Grund der Weltansebaunng*. Genom dessa ord an ty des förhållandet, ehuru ej precist och uttömmande: en blott inre pluralilet hos mig är ej tillräcklig ock vore sjelf icke till, utan en yttre imellan särskilda personer, (den är nämligen just mångfalden af mina yttre förhållanden, satt inom mig). För personers ömsesidiga förstånd är verlden villkor, och verldsåskåduingen är resultat deraf.
Så var redan menniskans första verldsåskåduing förmedlad af personligt vcxclförhållande tiU Gud. Gud hade fram ereaturen för menniskan, att hon skulle se, och hon skulle se, för att nämna dem, d. ä. meddela sin åskådning, ega den i mcddelelsen (Gen. 2: 19). Så beror i allmänhet mensklighetens verlds-åskådning af ett personligt förhållande till Gud, af ömsesidigt förstånd ie uppenbarelsen*).
•) Denna oyisesidighet i uppenbarelsen är vigtig att observera. Uppenbarelsen kan ej vara en titids bekännelse och raeddelelse till mennUkan, utan att tillika innebära en menniskans bekännelse och raeddelelse till Gud. Detta är uppenbarelsens anthropologiska sida. — Men prioriteten af uppenbarelse ligger å Guda •ida och ej blott såsoin en potentia, hvars actualitet
Källa: Project Runeberg ·
