Sida 124
far verklighet liös den enskildta menniskan. Delta innebär så litet någon motsägelse, att, tvärtom, all-määliglictcn af syndens välde, likasom af nådens kallelse, icke vore möjlig, om den ej hade sin enhets-grnnd i en individuell, ursprunglig handling. Och å* ter detta faetum vore ej ett enda, ett blott en gång gifvet, om det ej egde en allmän historisk betydelse. Vi måste således öfver fallet, likasom öfver försoningen, upplysas af historiskt vittnesbörd. Men ett sådant ' skall, i oeh med det historiska faetum, äfven innefatta dettas allmänna betydelse. Den Heliga Skrift lemnar detta vittnesbörd, när hennes sannt cOncrtttfc utsagor ej bort-allegoriseras i tom abstraetion. —
Då man sätter urtillståndets betydelse i en men-mskans omedelbara enhet med naturen, glömmer man, att det förbud, som Skriften omtalar, innebar en Lag, högre än naturen, en Lag, som, i sin fordran på inskränkning af menniskans gemenskap med naturen, redan lyfte henne till frihet från dentfos allvälde. Dock gifver Lagen ännu blott formeli het eller förmågan ätt välja mellan träldomen oeh den sanna friheten. Det är blott genom lydnad for lagen, som friheten kan realiseras och, såsom sådtoti, Mifva menniskans oförgängliga egendom. Lydifc-* tig mot Gnd, fritt bestående mot naturen: så var meningen. Menniskan med sin valfrihet omvände förhållandet oeh föll således på en gång genom högfärd oeh låg lust. Dessa det ondas gestalter följas ännu i dag åt i all dess existens. —
< Menniskans fall sättes i sammanhang med>en
Källa: Project Runeberg ·
