Sida 132
menskligheten underkastar således Gud sig sjelf vissa skiften i tiden, en viss gång af lif ocli lifsutveckting. Detta stöter Dcismens begrepp oin en abstract o-föränderlighet. Men det gifver deremot en lefvande Gud och — en sannfärdig Gud. —
Det Närvarande är intet annat än gränsen mel* lan det Förflutna och det Tillkommande samt bestämmes således af dem båda. Det förflutnas magt är hvad som innebäres i begreppet Ode. Det tillkom-mandes inflytelse åter ligger i vår föreställning om Försyn. Det förra är förhållandet af causatitetj det sednare af finalitet.
Ödets magt är naturens magt. Ty hvad är det förflutna annat än — grunden till det närvaran-? de, till det existerande? Men detta är just den definition, som Schelling så förträffligt ger på natur* I denna mening blir slocknad historia = natur *)é Andens egen forntid står emot honom såsom ett främmande, såsom natur, med samma tvång som den egentliga naturen. «Consuetudo altera natora.%
— — «Hvad
En gång du lefvat, re’n förvandlat sig
Till öde» till ditt öde» **).
Men härigenom tigger också i det förflutna alltid skuld, och detta är den förbannelse, som h viför öfver den naturliga menniskan. Men Försynen är förlossningen härifrån. Försyn är = förso-
♦) Novalfe.
**) Atterbom, Lycksaligheten* ö*
Källa: Project Runeberg ·
