Sida 133
ning. Forsynen öppnar ett nådens rike, 1 det hon löser skuldens körda: ett undrens rike, i det hon stäcker causalitetens gång. Det närvarande blir nu ieke det stelnade resultatet af förflutet lif. Det blir — genom finalitetcn — den friska, flödande källan till framtida lif, som redan i detta n u springer fram, födes, ex *s ter ar. Försynens rike är existensens rike. Försynen är historiens princip.
Huru sker detta brytande af Ödets hårda lag, detta införande af försoningen såsom verldsbildandc kraft? Dcrigenom att försoningen sjelf blir — öde, att det tillkommande sjelft blir ett förflutet. Och se, det är skedt, då vår framtid, då Guds rike steg ned i Jesu person och, sedan det i hans mandomsannam-melse blifvit ett närvarande, ändtligen i hans död hlifvit ett förflutet. Så verkar det nu, sedan dess, med det förflutnas hela nödvändighet, men är dock lika visst och sannt ett tillkommande. Det är Jesu nederstigande till helvetet, hvarigenom han betvang helvetets, syndens, skuldens, ödets oeh hela den gamla Nattens välde. — Kortligen: Christendomen är Historiens, Hedendomen är Naturens religion. —
Det gifves i hvarje af seende och förhållande ingen annan yttersta garantie än Personlighetens. Denna emottages och omfattas också endast af person* lighet — genom Tro. Så vida auetoritet är = per» sonlig garantie, så gifves det ingen annan verklig tro än auetoritetstro.
Tron Hr det andliga lifvets grund just derföre, att hon är sjelf — grundlös. Hon är andens ur»
Källa: Project Runeberg ·
