Sida 134
134
** \
sprungliga handling, h vilande på ingen annan, utåt* allena på sig sjelf. — Den rätta, riktande, bildande, synthetiska forskningen kommer törst efter tron, såsom dennas positiya resultat. Det gifves en annan forskning: det är tviflets söndran-
de, analytiska. Sedan en gång synd kommit in i litvet, och således tron blott såsom försonings tro kan ytterligare framträda, är det nödvändigt, att tvif* let föregår denna tro. Men tvi&ct och dess forskning föder dock ieke tron, synden föder icke försoningen, igpen hon måste fullkomnas för att födå — sin egen död, efter hvilken nåden och tron ur sitt eget outgrundliga djup framspringa. H var åtet tviflet blir fullkoranadt och stadnar, det är alldeles villkorligt oqh beror blott på — personligheten. Analy-seringen kan för egen del gå i oäudlighet, men dét kommer an på, huru länge personligheten kan bära den fortgående, splittringen ocb för denna erbjuda ett fäste. Der detta fäste brister, går tviflet sönder, och; tron far rum* Tron är således aldrig positivt resultat af forskning.
Det gifves ingen p ra c t is k s.c e p t i ci s m: det är teodigen erkändt. Men när skall man erkänna den sats, som är blott den motsvarande och nödvändiga hälften till denna: den, att det icke heller giftes någon ^eot t k c o r et i skt r o? —
Sjelfva namnet Y e rkl i g li e t tilikänoagifver, att det är från det praetiska, som verkligheten får sin helgd, sm sanning, sto förklaring, ^e fistldiö-aa klagomålen, de bittra ntfallen, den förnäma med*
Källa: Project Runeberg ·
