Sida 140
VA
dem spänstighet, så Sr det i den metriska versen ett jemnt fördela dt harmoniskt lif9 hyilkct gcnomsvallar alla dess partier. 1 måleriet åter kastar sig lifspunkten utåt, såsom ljuspunkt: livad som var bildande grund, blir nu ett mål som sökes, och perspecti-vet intrader i stallet lör bildens yppiga sjclfstän-digliet och handgripliga närvaro. Så, i rimmet, kastar sig harmoniens hela fnlthet in i versens slut: den öfriga versens gång är blott en syftning, en längtan tUl denna hvilopunkt och en prophetia, en förberedelse, en grundläggning till dess samklang. Visserligen ingår nu, såsom en förutsatt basis, plastik i måleriet (nämligen såsom teckning) och meter i den rimmade versen. Men på samma sätt som con-tourerna i måleriet förlora sin stränga bestämdhet, då skönheten ifrån form lifvas och adlas till färg, så blir, i den rimmade versen, metern i allmänhet mer lös, under det harmonien, samlad likasom i en brännpunkt, tänder sig och smälter till klang och ljud i stället för blott och bar taet och meter. Härmed vore nu åt rimmet vindicerad dess digni* tet och betydelse. —-
, Musik är ingenting annat än Tiden, som Mif-vit npplöst till dikt, i stället för hård sanning; adlad tiU poesi, i stället för torr prosa; öppnad och klarnad till Ijod; i stället för stumt smygande förtvining. Musiken är tidsfördrifvets konst. Tiden är den rastlösa längtan efter ett evigt; musiken är denna längtans på en gång språk och tröst. Tideo är förgängelse och döende; ändligheten är begripen
Källa: Project Runeberg ·
