Sida 170
dra andra i sig. Veta sig i den undra, del är att, sjclf yäscmle, liafva i honom sill vetande; veta 4den andra i sig, del är att, sjclf velande, liafva i honom sill väsende. Här åler är velande! blott på en, väsendet åter på den andra sidan; uttrycket «om-vändt» sviker: menniskan vet ej sig i Gud, såsom Vetande, utan Gud, såsom väsen, i sig.
Vidare heter det: «Det meuskliga Medvetandet är det Material, bvaruti Guds begrepp realiserar »ig»*).
Men detta material blir inadtequåt, om det är blott menskligt. Derföre, efter framställning af vertdå-skapelsen såsom «Andens sättande för Anden», till* lägges: «sednare skola vi se denna manifestation i högre form, nämligen, att det, som Gud skapar, är Han Sjelf (icke såsom blott skenbart ett annat) — att Han Sjelf är det skenbart Andra, Guds Son, Menniskan efter Gudomligt bdäte, Adam Kad-mon»**).
Vid detta bör anmärkas: l:o. Den pautheistiska identificalioncn af Gud ock menniskan bestämmes bär till idcntificstioncn af menniskan och Logos. De himmelsvidt skilda begreppen «Guds Son» (i primitiv betydelse) och uMenniska efter Guds bcläte» sammanflickas fåfängt i det sväfvande begreppet «A-dam Kadmon». 2:o. Så vidt menniskaur och Logos skiljas (ty skillnad eger väl rum här som aanorstä-
•) S. 42.
••) 8. 59.
Källa: Project Runeberg ·
