Sida 175
Hvad som ar tingens natur, det titfeeMas med> , en gifven nödvändighet, det bar intet val, det måste så; för menniskan åter är häriitinnan intet gifvct så-annat än möjlighet: naturens omfattande tvång har bos henne bli fvit brutet och dragit sig tillhaka till en inom sig sluten, af sig sjelf beroende förmåga, hvara förverkligande bestämmes och ledes af egen vilja. Det kommer an på henne att skapa eller icke skapa, så eller annorlunda. Hon kan, men måste icke. AC detta k a n n ä stämplas hennes skapelse-sitt till konst. Hon kan således älven åt motsätt håll förneka den* na sin förmåga, sjelf va sitt kunna, och uraktlåt* konsten eller förfela den.
Lika onekligt är emellertid, att, om mennishan, går att i konsten förverkliga sin förmåga, uuderka*; star hon sig i detsamma nödvändigheten, som alle*, na fäster och bäj* all verklighet. Först och främst innebär då detta, att konsten påtager sig bandet af naturens nödvändighet. Det är sannt; bon är motsatt naturen; men blott derigenom, att hon sjelf är en ny natur, eller naturen förnyad. Hon sluter sig: således till dennas lagar, för att till sitt ändamål be-' gagna hennes ressourcer, och sätter, osynlig, hennes krafter i rörelse, för att betvinga henne genom henne' sjelf. Detta är den list, som ligger i all konst, om vi kär få tillämpa ett föreställningssätt, som den nyaste speeulationen annars någon gång använder. Det får här en särskild giltighet genom det allmän-" na språkbruket, som sjelft erkänner de båda begrep-' pena allmänna förvandtskap. Men konstens nöilväni-"
Källa: Project Runeberg ·
