Sida 176
dighet går härvid tillika längan den blött natur* liga. Friheten har deruti nedlagt sitt ändamål, livar* emot naturens nödvändighet faller tillbaka såsom ut-an ändamål, och sjelf ett tillfälligt. Det är denqa naturens tillfällighet, som vidkännes sin rätt i konstens segert denna konstens hårda och skarpa bestämning, mot hvilken naturen ej kan hålla stånd. Begreppet om ett konstigt, i motsats mot ett naturligt, antyder ett sådant tvång.
Men, ntan att förlora sig i sin yttring, framgår då liu friheten nr nödvändigheten såsom Mag t, hvil-hen på en gång med sitt tvång sträcker Big genom verkligheten och i sin sjclfständighet hvilar öfver den. Hvad i naturen var kraft, d. v. s. förmåga med blindt kraf på sin ntveekling, det är således här nti magtens fria görande och låtande uppgånget i sim idealitet.
\i hafva angifvit hvad Konst är i allmänhet och, med nödvändighetens underordnande, funnit dess e-gcntliga princip i Friheten. Icke desto mindre finna vi en viss del af konsten ensam och egentligen kallas f ri. Detta kan då intet annat betyda, än att den öfriga konstens frihet ännu är blott ett sken. Detta vill icke säga en grundlös lögn; äfven bakom det blotta skenet ligger ett sannt väsende, som endast ännu icke uppgått i sitt eget ljus, utan i ett främmande element återskincr, forespeglas och bebådas, man kunde säga — refleeteras. Sken, i naturlig ej mindre än i speculativ betydelse, är reflexion. Det gifves, såsom vi snart fa se, också
Källa: Project Runeberg ·
