Sida 177
eA väseAdetd reflexioni fe ig sjclft, ej bh)U i ett annat, der Skenet, ej mer yttre, utgör ljuset sjelft i sin egen begränsning. Men äfven det yttre blotta skenet hörer, ehuru utifrån, till väsendet, och ett vä* sende utan sken vore likt en gestalt, som ej kastade skugga eller spegelbild.
Konsten var således i allmänhet fri genom sitt ändantåh i sina medel underkastad Naturens lydnad. Men äfven den frihet, som tillhör ändamålet, dagas till én början på den yttre nödvändighetens egen grund och botten, under gestalten af en reflexion,' som sväfvar derutöfver. Om detta sväfvande förutsätter en lyftning från hvarje gifvet enskildt fäste, så innebär det ej mindre en vanmagt, hvilken, i saknad af egen hållning, bindes vid den allmäima kretsen af det främmande. Ocb, ehuru viljans rörelse inom den* na är fri, så vidt hon kan taga och lemna hvarje enskildt bestämning, så lemnar hon dock icke den ena, utan ätt kasta sig i en annan och återfaller såle~ des alltid under nödvändigheten; endast att denna m| har den egenskap att vara en viss, genom fritt val upptagen och fixerad. Det är det Naturliga och Nöd* Vändiga, men ej såsom blindt verkande, utan sådant det i sin rcaction mot friheten låter känna sig och af dess gpdtycke erkännes. Ett sådant kalla vi b #» h o f. Behofvets Konst är det, som motsättes den e* gentligen fria Konsten.
Emedlertid, likasom BehofVets Konst i sitt alt-manna väsende är ett förmedlande steg till den fria^ * Itjettander, *. 12. .
Källa: Project Runeberg ·
