Sida 178
si har den också i sin enskildta utveckling* inom sig gjclf en egen scäla, hvarigepom den i ett småningom annalkande falländar detta sitt förmedlingsvärf. Be* hofven öfvergå alltmer från sin råa naturlighet, om de ock derigenom till en början blitva blott konstlade: deras grofva gediegenhet upplöses i stigande förfining: deras handgripliga, yttre verklighet drager sig tillbaka till inbillningens område. 1 de inbillade behofven har nödvändigheten förlorat sin sjelfstandighet såsom yttre bevekelsegrund, Och frihetens eget interesse le fv er här under en lätt för-, klädnad, hvilken det ännu ej hunnit aflägga. Ur stånd att ännu bära sig sjelft, bildar det sig in i behof-vens former, men i motsatt' riktning går det förtärda behofvct upp i friheten såsom blott en bild för henne. Här således, i förmedlingens brytningspunkt, är eh chaotisk blandning, förblandning af motsatser. Be-hofvet är adladt till nöje, men nöjet bär åter bchof-vets band. Den saknad, som drifver det, är öfver» flöd, men öfverflödet är åter sin egen briBt. Deå nödvändighet, som eger rum, utgår från idel tillfällighet, men tillfälligheten slår öfver i den hårdaste nödvändighet, såsom tvingande slnmp.
Detta inbillningens spel förebådar likväl den fria skönhetens inträde, hvars organ och villkor just är inbillningen. Men, änna utan ledning af denna magt, Slott åt sig sjelf lemnad, sväfvar hon ut i alla riktniOgar, för att i alta bindas, och omfattar med lika godtycke hvad som på en högre punkt skiljer sig såsom Skönt och Fult, o. s. v. Åt intet tiller-
Källa: Project Runeberg ·
