Sida 182
m
ligt fria Konsten på den punkt, der det Sköna och det Fula, såsom dess Goda och Onda, skilja sig från hvarandra. Men Friheten står ej som ett lik* giltigt tredje emot dem. Det Sköna visar sjg såsom dess egen bestämmelse, och genom det val, med hvilket den faster sig vid detta, bekräftar den blott sitt eget väsende, då deremot det Fula är det alternativ, med hvars antagande friheten förnekar sitt väsen och försjunker i en numera brottslig natur. Bestämmelse åter är den i fribeten sjelf inneboende nödvändighet: det sköna är den skapande Frihetens egen lag, mot bvars hårda tvång det naturliga, som hittills gjort sig gällande, nu blir ett blott tillfälligt, at nödvändigheten öfvergifvet, då hon från den lägre kretsen uppgått i friheten såsom sin 6anning. Hon* är då här ej mer ett annat emot denna, det är fastmer blott mot sig sjelf, som friheten bryter sig: dess reflexion är en inre, dess sken är ej mer i ett främmande, utan går in i henne sjelf, det är hennes eget väsen och ej mer blott en dess tillhörighet. Man kan häraf, om man ej försmår ordens sinnrika lek, härleda det skönas namn, såsom det, hvilket i skenet har sjelfva sitt väsende.
Men den handling, hvarigenom Konsten således befriar sig från Naturen, innebär med detsamma Naturens befrielse till sjelfständighet såsom ett helt för sig. Här visar sig hvad som i allmänhet gäller, det, att ingen Frihet ä r eller blir, utan med ömsesidighet af Jag och Du. Detta Du finner Konsten nu i Naturen, som, hittills sammanflätad med den'
Källa: Project Runeberg ·
