Sida 184
princip, så gifver det i den fria Konsten den art, som kan med sammanfattadt namn kallas den m a t k e-matiskt sköna. Emot denna blir Naturen i fullhe-ten af sina bestämningar ett blott yttre och tillial-ligt genom den abstraction, hyarmed Konsten löser sig från henne, för att grundlägga sin frihet. Dock måste allt sådant lösbrytande vidkännas en oförtär-lig rest af beröring, nämligen den, som innebäres i sjelfva lösbrytningen; och Konsten i det. steg framåt, hvarigenom den abstraherar från den nn fulländade naturen, föres icke mindre tillbaka till omedelbar förknippning med den abstracta gestalt, som utgjorde naturens första början, men som nn, å-tcrstålld på en högre botten, lyftes till sin förklarade betydelse. Om Naturen i friheten skall hafva sitt mått, måste den bestämning ännu stå för henne åter, som ligger häruti, nämligen den af ren mätbarhet. Naturen, såsom ren mätbarhet betraktad, är det abstracta väsendet af Rum oeh Tid, och dessa måste således i den fria Konsten finna det mått, som bestämmer dem till skönhet. 1 grunden är nn denna bestämning af mätbarhet ingen annan än den af tillfällighet. Den sednare säger blott nekande, att Naturen ej mäter, ej har sitt mått i sig; den förra* utvecklar den positiva sanning, som ligger i detta nekande, nämligen att hon blott mätes, att bon har sitt mått uti ett annat.
En skillnad härvid gifver sig likväl tillkänna genom det mätbaras dubbelhet såsom Rum och Tid* Om nämligen mätbarheten å ena sidan är motsatt
Källa: Project Runeberg ·
