Sida 185
jet mätande, ocli denna egenskap är dess egentlig* ocli närmaste, så är den likväl tillika måttets möjlig* liet ocli går detta således till mötes såsom sin verklighet och sanning. Så vidt som dessa tvenne bestämningar falla utom hvarandra i särskildta ' gei staltcr, är Rummet mätbarheten i sin nakna söndring från måttet, hvilket här blott utifrån anbringas* Således, då måttet är reflexion i sig, är Rummet der-emot det icke refleeterade, det äfven för sig sjelft rent yttre; dess förhållanden inom sig äro sjelfva blott förhållanden utåt och utifrån. Tiden' åter är den förmedling, hvarigenom mätbarheten i sin egen krets förebildar måttet. Reflexionen inträder här och bildar den för sig varande enhet, som under namn af tidsmoment utgör det enkla elementet af Tiden, och momentet mäter sig nu med sig sjclft. Men den dubbelhet, som ligger i detta mätande, slår här ännu öfver till en yttre: momentet eller det rena ett, i det att det mäter sig sjelft, faller ut såsom ett annat. 1 denna öfvergång från ett till ett annat består Tidens väsende.
Men, såsom ett annat, är momentet likgiltigt mot sig sjelft, och dess bestämning inom sig tillfällig; mätandet skulle hvila på mångfaldigande af sani-ma enhet, men enheten (inom sig obestämd) kan icke fasthållas, dess gräns är i oändlighet flyttbar, och tidens våg, ehvar den klyfves, faller åter tillsam* man. Så uttalas krafvet af ett högre Mått, ett Mått, som olika framställer sig på olika punkter af begrepp
Källa: Project Runeberg ·
