Sida 25
Men då min hulda gamman Jag gick atl utom mig i vcrlden finna Och kroppsligt famnad sin ta till mitt bjerta:
Då med oändlig smärta Jag såg den vinkande alltjemnt försvinna}
Till ödslig tomhet upp nr drömmen vaknad,
MtU väsen blef en ton af gränslös saknad* '
Min sång blef snehan — stammande och bruten} I tårar smälte hän min styrkas kärna,
Och vokan rök, som fordom brann i lågor.
Men se, — af stilla liljeglans omsluten Stod fram för mig en mild, en svanhvit tärna Och drog mig hän till sig på sagta vågor.
Af blyga aningsfrågor,
Af vänligt vemod och af ödmjnk kärlek Dess späda väsende naturen spunnit* —
Hur’ hvirflande den brunnit,
Vid hennes åsyn teg mitt inres härlek.
Så lätt, så stilla flöto blodets strömmar:
Ett barn jag blef och log i barndoms drömmar*
Och vid mig sjclf, knäböjande, jäg sade*
Nu mer jag klagar ej och går ej dyster,*
En bön om döden rc’n i lifvets blomma*
Källa: Project Runeberg ·
