Sida 45
Ocli Fadrens anlete ock kand Af menniskorna kändes,
Ock liögsint stor, enfaldigt mild, An mången liknade hans^bild;
Den fordna tid, då yppig stod Urgamla stammars blomma,
Och barn begärde ge sitt blod För himmelrikets fromma;
Och, hurn lifvet än höll fast,
Af kärlek månget bjerta brast;
Den fordna tid, då ungdomsmildt Gud sjelf sig uppenbarat,
1 tidig död sitt lif forspillt,
Sin kärlek oss förklarat,
Och ångst och smärta tagit på, Att oss mer kär Han vara må;
Med ängslig längtan se vi den I dunkel natt försvunnen;
I denna verld kan~cj igen IVår dyra skatt bli fnnnen*
Gå måste vi till hemmets frid. Att åkåda denna helga tid.
Källa: Project Runeberg ·
