Sida 53
kan äfven der fråga: Hvem sätter den? — ock så i oändlighet. Utan af de två motsatta sätter det Ena nödvändigt det Andra med sig, emot sig. Detta E-ma är då för sig — och för mig, som vid eftercon-Strueringen shall utgå Irån dess ståndpunkt, — ett Jnom, ett Positivt, Väsende; detta Andra är för \det ett Utom, d. ä. Begränsning, Form.'
Ty begränsning är detsamma med ett Utom, hvil-feet rent tankes, hvilket ej tänkes sedan bilda något |nom för sig, något Sjelft.
Det är klart, att detta förhållande, så vida en ren motsägelse skall undvikas, icke kan vara ömsesidigt, så att detta Andra sedan åter kunde vara Vä-isen emot det Första, då det en gång är satt såsom Idott begränsning, såsom icke något Sjelft.
§. 3. Väsendet, Innehållet, skapar först sin Form^ och impregnerar den sedan, sätter först begränsningen, sedan sig i den.
Vi hafva här att göra med två sinsemellan rakt motsatta, men för oss lika orimliga, åsigter af .verldsmångfaldens construction (ty om Gudomlighetens egen inre mångfald och sjelfconslpuction kunna de consequent icke tala), hvilka taga ettdera af Motsatsens membra, såsom Enhet, till sin princip, och ensamt derur söka att utveckla hela mångfaldens series, tilldess de så, mena de, hinna leda sig till det andra; då deremot för oss detta ;är omedelbart i och med det första gifvet, och mångfalden just de bådas synthesis.
Källa: Project Runeberg ·
