Sida 54
Det kominer nu an på, från livilketdera mem« brand man utgår,
a) Emauatiensläran tåger till Ett Let oe|i princip det Högsta, det Positiva i hela dess lelvande . tallhet och ser det, Under fortsatt gång nedåt, utåt, .alltmer förmörkas och negativisera sig, tilldess det kommer till absolut mörker oek negativitet* DemtA lära synes lör en kalf reflexion, af mis&förstådt, dels spcculativt dels religiöst, interesse, särdeles antaglig.
Man tycker sig hafva denna utströmning så kbu och tydlig för sig, Men, går man till botten, så blir den ingenting mindre. — Ty är den en utströmning titt att sätta ett Utom? Ett Utom kan icke så små* ningom bildas; det sättes med ett slag, helt simpelt, i och med ett Inom. Är den en utströmning till att fylla ett, således redan såsom sådant satt, Utom? Hvadan bar då detta kommit? Emanationsläran, der hon mathematiakt förutsätter det, vet intet svar på denna fråga. V i veta ett sådant. Men vi veta ock, att, har en gång ett Inom satt ett Utom, aå är dettås fyllande sedan endast såsom återgång inåt, avta oåog^ tänkbart. Detta är Emsnatioaslärans orimlighet i sitt begrepp.
Vidare, huru vill Emanationslärao besvara de faetiska argumenter, som kemias från all utveckling ~ plajpetaeish, organisk, intellectucll, -~ der vi se det. innersta först sätta ett yttersta, (or att derpå biide ett närmast inre; sedan åter taga detta, såsom yttre, „titt basi^ för en ny, ännu mer inre, skapelse; och så fortsatt?
Källa: Project Runeberg ·
