Sida 318
Beranger.
största. Hans tättre känsla upprördes af detta fega fall från afgudadyrkan till hat, af detta låga öfvermod, som försökte trampa, der det fordom krupit. Han, som icke gifvit kejsaren i hans välgång ett rim, gaf honom nu i hans fängelse — ty hvad var Helena annat än ett fängelse? — de sköna kupletterna öfver slaget vid Waterloo; han besjöng, i det verldsbekanta poemet: Den 5 Maj 1821, hans död. Beranger, strängande sin lyra vid Napoleons graf! Frihetens entusiastiske beundrare läggande sin krans öfver stoftet af verldens mest fulländade despot! En egen bild! Men en utomordentlig olycka kraf-ver en utomordentlig hyllning.
Fransman är Beranger ända i djupet af sin själ. 1 sina visor lider han med Frankrikes olyckor, triumferar med dess segrar. Hvad glödande bitterhet mot sitt lands fiender, hvad spår af tårar i det till det yttre glädtiga poemet: »Opinion de ces demoiselles», der han flyttar fram på scenen Paris’ glädjeflickor, vex-lande ystra anmärkningar öfver de allierade, i Paris förlagde trupperne, men der i brakgrunden jäser en dof harm, klagar en beslutsam förtviflan utur den märkvärdiga refrängen:
»Viv’ nos amis,
Nos amis, les enn’mis.» *)
Hans visor äro, i många fall, en spegel af Franska folkets själstillstånd, af dess sätt att
*) Lefve våra vänner, våra vänner, fienderna.
Källa: Project Runeberg ·