Sida 200
25
qvickbet , som i umgänget v8l sällan visat sig på en gång så lysande^ och likvål så godsinnad. Kellgren brukade förlikna honom vid en elekf rophor, som man ej kunde vidröra, utan att framlocka gnistor. Ehuru hans infall voro mer lekande, än sårande, undsluppo honom \lock sådana, hvilkas udd var hvass; och skalden brukade förvara dem för sig sjelf, uppskrifvande dessa epigrammer i en portfölj, af hvars innehåll blott en och annan vän hade förtroende. Konungen, till hvars kunskap detta kommit, hade länge förgäfves önskat att få del deraf, och Grefve Oxenstierna blef ej liten häpen, då han en gång fann denna portfölj hös Hans Mojrt, som låtit hämta den ur hans skrifrum, ,och med den mest smickrande ihärdighet begärde dess öppnande. Olyckligtvis blef ett af de första föremålen för Konungens uppmärksamhet följande verser:
Mun vid en Konung^s lyn Tar -i förundran dragen Som gick nf Snillet förd' att fylla hjeltars lepp, Men midt i banan trött, af nöjet hlott betagen. På första lagern löfd, tycks glömma verldens bopp: Lik den för trägna Tä'rf som bittid* stiger opp Ocb 8e*n är lömiiig kela diigen.
Dessa rader — tillägger skalden — kunde väl synas äga någon sanning i början af 80-talet^ då en sådan förebråelse nog allmänt gjordes Konungen. Men fullkomligt osannt var det, då H. M:t, oss ovetande » som bäst sysselsatte sig med beredelserna till det Ryska kriget, då han ånyo väckte Europas beundran genom den outtröttliga snillekraft och bragdrika verksamhet, hvarmed han under alla ödets stormar dock lyckligt utförde detta djerfva och blodiga vågspel. Jag
Digitized
by Google
Källa: Internet Archive ·
