Sida 267
skade mer att verka, Hn att derföre bära namnet. — Till tendens, ehuru ej till karakter, skulle han kunna jemföras med Biskop Terserus i sjuttonde seklet,- — då den adliga aristokratien, gynnad från thronen, hatade Svenska Kyrkans och Presteståndets rättigheter och framkallade en presterlig opposition, som tvingade Drottning Christina att träda emellan med Presteståndets af henne utfärdade privilegier. — Men både omständigheter och karakterer yoro nu för tiden mindre skarpa,* ehuru förhållandet pä det hela hade likhet. Terserus hade kunnat vara, och var till en viss grad, en andelig demagogi men ingenting var längre aflägset från Nordins hela lynne och tänkesätt. Han hade en naturlig timiditet, ehuru mera en kroppslig än andelig, afskydde ingenting högre än folkrörelser, var fullkomligt oförmögen att imponera och verka på mängden, men Wef öfver allt i tysthet betydande genom blick, förstånd, rådighet och stilla, obemärkt arbete. Hans skarpsinnighet hade gjort honom till en stor tviflare. Genom upptäckt af flera föregifna urkunders falskhet i Svenska Historien hade han blifvit högst misstänksam i fråga om alla minnesmärken från ålderdomen. Det var t. ex. hans, liksom Jesuiten Hardouins, tanka, att en stor del af hvad vi kalla den klassiska litteraturen var hopsmidd af vida senare anonyma författare j och den stilla mannen hade ej betänkande vid att förskräcka de af Gustaf Hl stiftade Akademierna, hvilkas tidiga ledamot han blef, med uttalandet af sådana djerfva paradoxer. Han uttalade dem likväl blott i hvad han ansåg för oskyldiga ämnen. . Lik många djupt skeptiska
Digitized
by Google
Källa: Internet Archive ·