Sida 268
99
naturer, ville han att det positiva i kyrka ocb stat skulle vara upphöjdt öfver all fråga. I sin politik — - och han var väsendtligen en politisk natur — r var han helt och hållet en man afsitt stånd. Att Svenska kyrkan, med inbegrepp af läroverket, (ty han såg bSgge i den osklljaktigaste förening), skulle bibehållas och starkas iv den ställning de i Sverige antagit med och efter Reformationen (och han tyckte till och meä denna ha varit npg närgången, och v^r ingen vän af Gustaf I); det var hans hufvudlanka,hvilken han, så vidt möjligt var, i allt ville göra gällande. För ändamålets vinnande såg han oförryckt upp till Konungen och dess väl förstådda interesse, hvarom han sökte upplysa honom: men ville så litet som möjligt ha att göra med folket. Han har i mycket närmare bestämt kyrkans närvarande förhållande till staten hos oss. På den grund, som han lade, uppsteg en annan bredevid honom och snart uppöfver honom, med mera lysande egenskaper^ med en yttre djerfhet, som ingalunda var Nordins, med en vidsträcktare blick, populärare egenskaper och en åtminstone skenbart större statsmannaförmåga. Det är ej ibland de minsta bevisen på Gustaf III:s mångsidighet, att hos honom från och med 1786 års Riksdag tVänne personer blefvo betydande, så olika, som Wallquist — till hvilken vi skole återkomma — och Nordin, bägge prester. — Också tålde de ej hvarandraj och ej ens Konungen kunde förlika dem. Nordin har i sina efterlemnade anteckningar tegat i hvad han tänkte om Wallquist: Denne har i sina ej varit lika återhållsam om NoKdinj och d. 11 Dec. 1789 skrifver han om ho-
Digitized
byUoogle
Källa: Internet Archive ·