Sida 270
mrg för Mi koniiå göra dal mad mara ordning. Dei vvre Ttseariigen önskeligt, att man kända besitta aiia dessa piatser nrved personer af sann förljenst; men denna önskan iir alltid förbllfva en vaeker chimére, som man får förvisa bland Abbe Saint^Pierre's drömmar. Att vårda ungdomens uppfostran, att hindra, såsom E. M. i sin vishet har sökt göra, det ej allt för månge tränga sig in på denna bana ooh ej der inlåtas utan val, se der ungefår allt hvad en regering i detta afseende kan göra. Men deraf följer icke att nominationen till landtpastoraferna ej förtjenar all uppmSrksamhet , åfven i politiskt afseende. I alla monarki^a stater åro i allmänhet presteme endera royalister eller eldbränder. Men det är cfkJast i fanatiske/ oroliga tider, som de ikläda sig den sednare karakteren^ den förra är dem naturlig, i synnerhet i ett land, der Konungen är kyrkans chef. Piacerade i detta land omedelbart näst Adeln, skola de alltid se denna med misstänksamhet^ och emot den söka ^ll tillflykt vid (hronen. Presten är konungsk afinteresse. Bonden af instinkt. Ingen ting är derföre lättare för kyrkoherden, än att lifva och utveckla denna känsla hos stna åhörare, om han besitter deras förtroende. Samma interessen mot en mäktig sockenherre stärka de önaseskliga banden emellan dem och deras lärare« Men så oinskränkt detta kyrkoherdens inflytande öfver sina sockenboer kan vara, då han äger deras förtroonde; så olika är förbållandet i motsatt fall. Har en prest blifvit dem påtrugad emot deras val, kanhända med uteslutande af en annan , som de lifligt önskat , — har den utnämnde kanske offrat vida mer penningar än han äger.
Digitized
byUoogle
Källa: Internet Archive ·