Sida 53
Preussen-Österrike; och äfven efteråt byggde konung Karl skimrande planer om en sam-skandinavisk stat med gemensam utrikespolitik, gemensamt försvar och gemensam tronföljd — sköna hägringar i en diktaresjäl, hvilkas sista verklighet försvann i luften med krutröken vid Dybböl och Als.
Men om skandinavismen således än en gång stupade på den hårda verkligheten, så hade den dock slagit en brygga af gemensamma känslor mellan månget svenskt och norskt sinne; och mer än ett tidens tecken syntes antyda ett större förtroende och mera samverkan mellan folken. Med 1863 och 1866 års värnpliktslagar närmade sig Norge åter den proportion mellan liniens och landtvärnets styrka, som funnits 1814 och som Sverige räknat på då det medgaf landtvärnsklausulen; genom lagen af den l2Maj 1866 anvisades således af 10 åldersklasser 7 åt linien, och dess fredsstyrka fastslogs till 12,000 man men dess krigsstyrka till 18,000, hvilken siffra skulle kunna ytterligare ökas med stortingets samtycke. Året förut hade svenska regeringen, till stor del för Norges skull, afslutit handels- och sjöfartstraktaten med Frankrike af den 14 Febr. 1865, där fördelar för sjöfarten, hvaraf Norge drog den ojämförligt största vinsten, köptes med tullnedsättningar, hvilka för Sveriges del representerade en årlig förlust på millioner och därför vid den kommande riksdagen ådrogo regeringen mycket obehag. Under inflytande af denna anda af försonlighet och tillmötesgående rikena emellan hade ock år 1863 den första vetenskapliga framställningen af unionsrätten sett dagen; skrifven af en svensk man, professor Rydin, genomför den med mycken fullständighet den specifikt norska uppfattningen af unionens tillkomst åt alla sidor, och har härigenom i icke ringa mån bidragit att
Källa: Project Runeberg ·