Sida 61
konungamakten att föra dess och unionens egen talan. Under gamle Karl Johans tid har tronen också i allmänhet bevarat denna ställning, och särskildt har den med fasthet afvisat de ensidiga jämlikhetssträfvandena (1837 års diktamen, instruktionerna för unionskommittén 30/1 1839, 4/1 1842, 7/12 1843). Med Oscars tronbestigning vänder sig bladet, unionskonungen stiger ned från sin öfver nationalmotsatsen upphöjda ställning och börjar en medlande politik, hvarvid de högljuddaste anspråken äro närmast att vinna hans öra; och så börjar konungamakten luta åt Norges sida i handling och principer (1844 års resolutioner, 1845 års trontal, 1862 års förklaring). Sent omsider vaknar Sverige till insikt om, att ett unionskonungadöme icke är eller kan vara ett rent svenskt konungadöme. Riksdagen träder då fram 1859—60 för att tillvarataga Sveriges egna intressen och rätt. Här fastslås nu som Sveriges program, att unionen skall revideras i sin helhet, så att inga rättigheter lämnas ut utan vederlag i motsvarande skyldigheter. Strax därefter (1861) ger de Geer uttryck åt den svenska tanken från första början — att denna revision bör verka i riktning mot en starkare sammanslutning, hvars form nu angifves som en unionell representation. Vid samma tillfälle inlägger Sverige sin gensaga emot Norges likställdhetsrätt med däraf härflytande konsekvenser och häfdar Novemberlagens natur att gömma den första unionella öfverenskommelsen, liksom det bestämdt opponerar sig emot den norska tolkningen af RA. § 5.
Sådana voro de motsatser i uppfattning mellan broderfolken, från hvilka den första stora unionskrisen lyfte täckelset. Det är en hel härfva af konflikter, i formella så väl som reella, rättsliga så väl som politiska afseenden.
Källa: Project Runeberg ·