Sida 109
SÄDESVÄXTER.
109
Hvetet hemsökes af rätt många sjukdomar och fiender. Svårast bland dessa är rosten, som föranledes af små svarapar (rostsvampar). I värt land är det förnämligast två arter rost, som angripa hvetet, gulrost (Puccinia glumarum) och svartrost (P. graminis). Den förra (fig. 77) bildar tidigt pä sommaren länga, ljusgula ränder å bladen (a), innehållande encelliga, snart groende sommarsporer (e), och senare svarta, i rad ställda, mycket små prickar eller punkter å strået (b), samt visar sig slutligen äfven uti axen, pä agnarnas insida (c) och på hvetekornen (rf), först såsom små gula sår och därpå såsom brunsvarta prickar. Dessa mörka prickar innesluta tvåcelliga höstsporer (/). Kärnan
blir vid mognaden skrumpen och osäljbar. Gulrosten angriper hvetet särskildt vissa år (»gulrostär»), men då så väl som eljest företrädesvis vissa sorter (»gulrostmottagliga»), medan andra gå så godt som fria. Bland de minst mottagliga är Squarehead-hvetet. Sjukdomen sprides mest genom utsäde af mottagliga sorter. Gulrostens utbredning synes vara företrädesvis nordisk (Sverige, Norge, Danmark, England).
Den andra rostarten, svartrosten (fig. 78), har väl en större utbredning än den förra, ty den synes förekomma hvarhelst våra vanliga sädesslag odlas, och den anställer i många länder svår härjning äfven å hvete. Svårast äro dock denna rostarts förödelser å hafren. Svartrosten visar sig å säden senare på sommaren än gulrosten, i mellersta Sverige ej förrän i midten eller mot slutet af juli månad. Dess första sär (a) äro bruna till färgen samt länga och innehålla encelliga sommarsporer (c, tre sporer), hvilka äro grobara genast och kunna sprida sjukdomen snabbt. De bruna såren efterföljas inom kort af svarta (&), hvilka slutligen sammanflyta till långa strimmor och hvilka innehålla tvåcelliga vintersporer (c, en spor), som blifva grobara först nästföljande vår, då de kunna
Fig. 72. Tjockhvete {Triticum turgidum). \
Fig. 73. Hårdhvete {Triticum durum)
Källa: Internet Archive ·