Kulturvaxter på åker och äng

148 II. KULRURVÄXTER PÅ ÅKER OCH ÄNG.

Klöfver sås i stråsäd, dels höst-, dels vårsäd, såsom skyddssäde. Skall hösthvete vara skyddssädet, så utsås klöfverfröet på våren å hvetefältet, som därpå harfvas för fröets grunda nedmyllande. I korn och hafre sker sådden på samma sätt, strax efter det sädesslagen blifvit sådda. Oftast, och särskildt på mindre god jord, sår man klöfvern blandad med gräs, timotej, rajgräs o. s. v. Under skyddssädets fuktiga bladtak utbildar sig ^ den späda klöfver plantan, i begynnelsen helt långsamt. Full frihet att utveckla sig får hon först sedan skyddssädet skördats och . inbärgats. Full skörd lämnar klöfvern ej förrän året därpå. Den kan då skördas två eller stundom tre särskilda gånger.

Skörden företages, då klöfvern står i full blom. Skördad och något torkad upplägges den i små stackar, eller ock göras däraf små knippor, med blommorna riktade åt ett håll. En hektar jord kan ge 40 — 60, ja, ända till 100 deciton hö samt 3 — 5 eller stundom 6 dt. frö. Klöfverhöet är mycket värdefullt såsom synnerligen proteinrikt och ätes gärna af djuren.

Hvitköfvern (Trifolium repens) är, jämförd med rödklöfvern, en rätt oansenlig växt, med krypande stjälk och från denna uppstigande små hvita blomhufvuden. Dess värde ligger förnämligast däri, att den har ringare anspråk i afseende på jorden, ja, till och med går till på sand. Den sås sällan ren utan gärna i blandning med gräs.

Alsikeklöfvern {Trifolium hyhridum)^ så benämnd efter socknen Alsike i Uppland men äfven känd under namn af Svensk klöfver, rekommenderades först till odling af Linné. Den anses vara uppkommen genom korsning mellan de båda föregående klöfverarterna, liknar rödklöfvern genom den mera uppräta stjälken men hvitklöfvern genom sin större anspråkslöshet. Blommornas färg är rödhvit. I början af vårt århundrade upptogs den till odling i norra Europa och infördes 1834 till England, hvarifrån den sedan spridts vidare, Fröet utsås vanligen i blandning med gräsfrö, oftast timotej.

Frötäkt och handel med klöfverfrö bedrifvas mest i Tyskland, och alldeles särskildt i Schlesien men äfven i Steyermark och Sydfrankrike. Nyligen har äfven Nordamerika försökt vinna sig en marknad på detta område.

Lucern. Den Blå lucemen {Medicago sativa) (lig. 117) härstammar från länderna söder om Kaukasus och från dem öster ut mot Indien. Till Grekland anses den ha kommit vid perserkrigens tid, omkring 470 f. Kr. Från Grekland spred den sig till Italien och därifrån till Spanien samt öfver Sydfrankrike i sextonde århundradet till Tyskland, hvarest den dock först mot slutet af förra århundradet vann allmännare utbredning. I våra dagar utgör den jämte rödklöfvern förnämsta grönfoderväxten. Man har kallat den »foderväxternas drottning;.

Lucernen har trefingrade blad liksom klöfvern samt blå, i klase samlade blommor, hvarur snäckformigt vridna baljor uppkomma. Den är mångårig, kan fortlefva och gifva rik skörd 6 — 8, ja, i Sydfrankrike ej sällan ända till 10 — 12 år. Den har en synnerligen starkt utvecklad och rikt förgrenad, ända till 5,5 m. djupt nedgående rot. Den kan därför ock bättre motstå torka än klöfvern. Då lucernen fortlefver många år, låter den sig svårligen inpassa i den vanliga cirkulationen. Man brukar för densamma åtskilja särskilda extra jordlotter, vanligen tvenne, däraf en äldre och en yngre, hvilka omväxlande köras upp och sås om. Frötäkt af lucernen bedrifves företrädesvis i Sydfrankrike och Italien.