Sida 297
BIOGRAFIER. — CARL GUSTAF STYFFE. 297
därmed för första gången som den utmärkte kännaren af Sveriges medeltid.
Det goda förhållandet mellan Nordström och Styffe synes icke ha fortfarit så länge. Den förre var en hetlefrad och härsklysten natur och den senare torde ej kunna frikännas från en god portion af envishet. Hvilka nu än de närmaste orsakerna till sammanstötningarna må ha varit, så umgicks Styffe alltifrån 1849 med planer på att lämna riksarkivet. En löne- och tjänstereglering genomfördes där 1853; personalen skulle utom riksarkivarien bestå af två aktuaricr, två förste amanuenser och en a,ndre amanuens, men vid platsernas besättande blef den med Styffe jämnårige R. M. Bowallius utnämnd till aktuarie, medan Styffe fick nöja sig med en förste amanuensplats. Det var en motgång, som gick honom djupt till sinnes. Bowallius hade kommit frain med ett par förtjänstfulla af handlingar och var helt visst en smidigare natur; i allmän lärdom och arkivkännedom var åter Styffe honom gifvet öfverlägsen. Planerna på att lämna riksarkivet återupptogos på allvar och Styffe sökte bland annat ett lektorat i Linköping, men arkivet och den lättare möjlighet till lärda •forskningar, som där erbjöd sig, torde ha utöfvat den starkare dragningskraften. Han stannade tills vidare i Stockholm, där ledamotskapet i den kommitté, som 1854 tillsattes för utarbetande af plan till ett statistiskt ämbetsverk, blef ett erkännande åt lians stora insikter och hans intresse särskildt för förevarande ämne. Han reflekterade också på en plats i det nya ämbetsverket men slog den snart ur hågen.
1858 skulle omsider Styffes önskan att få lämna riksarkivet förverkligas. I Uppsala hade bibliotekarien professor J. H. Schröder aflidit 1857 och till hans efterträdare hade utnämnts dåvarande vice bibliotekarien C. J. Fant. Dennes plats blef sålunda ledig och söktes af Styffe. Medsökande voro några tjänstemän vid biblioteket jämte en docent i romerska språket och litteraturen men Styffe utnämndes den 28 december 1858 af universitetskanslern till innehafvare af platsen. Utnämningen hade haft ett förspel, som var egendomligt nog. Till en början var Styffes ansökning icke åtföljd af något tjänstgöringsbetyg, och när han före förslagets upprättande omsider insände ett sådant, befanns det vara nio år gammalt. I och för sig var det emellertid mycket vackert, ty det vitsordade, att han med utmärkt nit, grund-
Källa: Internet Archive ·