Lärobok i psykologi på empirisk grund

46 SJÄLSLIFVET I DESS HELHET. gamla åskådningen. Efter reformationen torde det ha dröjt någon tid, innan menigheten kunde förena samma andaktskänsla med den nya gudstjänsten som med den gamla, om den förra än ansågs riktigare. Känslan har en tillbakahållande verkan och försvårar därigenom ofta ut- vecklingen. Men sedan hon en gång gått öfver till det nya, omfattar hon detta med samma fasthet. Å andra sidan verkar känslan också befordrande på förståndslifvet. Innan vi gjort oss klart reda för felet i något förhållande, inställer sig stundom en känsla af otill- fredsställelse, som föranleder oss att utreda förhållandet. Känslan bestämmes af äfven sådana föreställningar, som vi icke gjort oss tydligt reda för, och det är därför, den stundom kan vägleda, då förståndet icke kan finna det rätta. En dylik uppgift har känslan i samvetet. Att känslan är bestämmande för viljelifvet, är förut visadt. Af viljelifvet beror till stor del förstånds- och känslo- lifvet. Utan viljans reglerande verksamhet skulle ingen plan och enhet finnas i föreställandet. Genom viljean- strängning kan en känsla undertryckas, i det att de före- ställningar, som föra den med sig, hållas borta och andra i stället hållas aktuella i medvetandet. III. På grund af detta inbördes beroende är det tydligt, att den ena själsförmögenheten icke kan ensidigt odlas på de andras bekostnad utan att i längden också själf taga skada därvid. Genom att ensidigt gå upp i tankearbete med undertryckande af känslo- och viljelifvet kan en person visserligen nå långt i den inslagna rikt- ningen. Men i själfva verket sker detta undertryckande icke utan skada för det teoretiska lifvet i dess helhet, i det att endast en viss sida däraf odlas, medan omfattande grupper af föreställningar, motsvarande viktiga sidor af lifvet, blifva opäaktade. Här föreligger alltså en ensidig- het och brist inom förståndslifvet själft. En ofullkom- lighet hos en sida af själslifvet visar sig alltid för den,