Sida 2
I. Inledning
föreställning om något, hvarje känsla är en känsla i afseende på något, hvarje vilja är riktad på något. Det, hvarpå den psykiska yttringen är riktad, är dess objekt. Alltså innebära de psykiska företeelserna en relation mellan ett subjekt och ett objekt, d. v. s. ett medvetande. Subjektet säges hafva medvetande om objektet; alla psykiska akter äro följaktligen medvetenhetsakter.
Ett subjekt för psykiska företeelser är en själ (jfr § 9).
§ 2. Psykologiens metod.
Psykologien har behandlats dels rationellt, dels empiriskt.
Den rationella psykologien utgår ifrån en redan vunnen allmän världsåsikt och därmed sammanhängande bestämning af själens väsen samt härleder däraf själens förmögenheter och funktioner.
Den empiriska psykologien — hvilken här skall framställas — utgår från iakttagelsen af de särskilda psykiska företeelserna och afser att beskrifva, ordna och angifva lagarna för dessa företeelser äfvensom att sluta sig till dessas förutsättningar, så långt iakttagna fakta härvid gifva ledning.
De medel, den empiriska psykologien använder, äro följande:
1. Själfiakttagelsen eller den direkta iakttagelsen af våra egna psykiska tillstånd genom inre varseblifning.
Vid själfiakttagelsen möter den svårigheten, att en själsakt störes, om vi betrakta den länge. Om någon reflekterar öfver sin vrede, afsvalnar den. Men vi kunna efteråt i minnet genomgå, hvad vi upplefvat, och då nogare gifva akt därpå. En viss erinring stiger t. ex. upp i medvetandet, och man frågar sig, huru man kommit att tänka på den. Man kan då genom eftersinnande finna, att erinringen i fråga väcktes af en annan, denna åter af en annan o. s v., och genom att iakttaga många sådana fall kan man undersöka de lagar, efter hvilka erinringar framkallas.
Källa: Project Runeberg ·