Sida 569
ENE
—
X
Lant
Och fvor ej hämd och död på packet Ur lika fkändlig ton , fom det. Ej hämden väcktes i hans finne AF detta vilda fkri, fom til Olympen fteg, Men, trygg vid fin välgernings minne, Han kände han var Gud — och teg. At kalla fin Confeil; och möten at berammag Fann han ej ämnet värdigt nog; Han klubben ftaja lät och log, Och gjorde lyckliga, jämväl de otackfamma. "Ej, tänkte han, behöfs en fkarp och myndig tan >At väcka hopen ur fin dvala, »Med nåd jag ftadga vill min thron »Och låta min välgerning tala. »J hvad man mat mit välde fagt, ”Är något grundadt, något rigtigt. » Alt här fin grund — jämväl en Guds föragts Jag är ej mindre Gud > ej mindre blir inin magt, ”För det jag tyftar det förfigtigt. ”Alt har fin tid, och klubben fin, »Och våldet hatad gör all magt — och äfven min: »Mit välde tryggt på min välgerning hvilari »Och blott jag icke lomnar in, ; ”Tids nog, at den får rifvet fkinn, »Som bågen krofla vill och röfva mina pilar« Så tänkte kärleken: han tröttnade ej vid, At fyra och välfigna jorden, Och klubben lemnades i frid At förta ned hans thron — med orden? Man fäger ock at Gudens hand, Af klubben varnad, fparde fmärtan; Och at den pil han fköt åt hjertan Där lifvade en bättre brand, Som mindre tärde, mer förnöjde 3 At han ur fina blomfterband Sorgfälligare taggen föjdeg
BB 3 ; Sam
Källa: Project Runeberg ·
