Sida 570
Då toan msenDA
Som fwyger in fig deribland; At vöjets ögnablick, fom dröjde > ' Påfkyndades, och njutningen, Men fparfamt fkänkt, och vist, at den Ej nöjet qväfde men förhöjde; At nu den vifa kärleken Gick at bebagen kring fig famla, Och hos den forglna älfkaren (Man, känner Gudens kraft igen ) Med nya får kan läkte gamla: Nog af; man trodde fe, at Guden, trygg och ftark, Faftän han log åt dem fom fkälde , Béegyhte öfva ut et mindre nyckfullt välde, Och bli en mildare monarch. Mer för fit rikes väl, och mindre för fin ära, Han flyrde , bandlade och fkref, ? Och Jacobinen fjelf ; med all fin fallka lära, Som ralla ändra gypnad blef: Han fann dev väntade minuten; Fann; ledd af Gudens hand, kanfke en hemlig dörr, Förr för hans ömma fuckar fluten', Ej 'reglad lika hårdt, fom förr. Hans bref, ( fom förr tilbaka fändes, Ej bröts, men fönderflets och brändes >) Blef läft, med nöje emottogs, Och af en hand , fom undandrogs, Han nu en hemlig tryckning kände, Det öga , fom få flrängt befanns, Som fig mot avdra ögon vände — O kärleks allmagt! — fökte hans: : En obeveklig ällkarinna , Hvars köld förrådt et brölft, af marmorns hårda fen, Af Guden lifvadess; och fen Förrådde fnart — at hon var qvinna. . Ren fvalnar älfkaren , och fludfar vid at finna Sin hårda fkönhet vek, och fuckande , och fvag:
TS Men
Källa: Project Runeberg ·
