Sida 9
1810
— på eget bevåg Svensk Thronföljare.
Den 27 Juni uppvaktade jag Prinsen af Ponte-Corvo, och sade honom, att jag ämade med det första afresa till mitt Fädernesland, för att der sätta i verkställighet hvad som i Paris hade börjats. Han visade mig en utmärkt godhet; och då jag anhöll att få för min gamla Konung yppa hela mitt handlingssätt, svarade Prinsen, att han ej allenast tillät, utan äfven ålade mig det, samt tillade: »Ni kan äfven säga Eder Konung, att Kejsaren ej har något deremot, utan i händelse jag väljes till Sveriges Kron-Prins, har Kejsaren tillåtit mig emottaga detta smickrande förtroende af Svenska folket, hvilket jag emottager enligt Sveriges grundlag, och ombyter Religion.»
Den 12 Juli anlände jag till Stockholm, och gick genast upp till Hans Exc. Utrikes-Statsminister Lars von Enge-ström och aflämnade ett bref från Ambassadören General Fabian Wrede, innehållande en kort berättelse om mitt sammanträde med Prinsen af Ponte-Corvo, och dess samtycke att emottaga Svenska Kron-Prins-värdigheten.
Under dess genomläsande skiftade han ofta färg, samt gaf mig mellan åt stränga blickar.
Hof-Cancelleren G. af Wetterstedt var äfven närvarande. Jag nämnde då huru lyckan gynnat mig med ett sammanträde med Prinsen af Ponte-Corvo, hvilken jag ansåg vara den värdigaste att blifva Sveriges Kron-Prins, och att i händelse af dess utkörande, Kejsar Napoleon ej hade något deremot. Som nu, efter alla de upplysningar jag hoppades få meddela, ingen gerna kunde neka, att detta vore för Sverige det lyckligaste, så förmodade jag att både Konungen och alla andra skulle inse förmånerne af detta val, och antaga det såsom för Sverige af oberäknelig nytta.
Med en uppsyn vanställd af vrede och förbittring såg H. Exc. von Engeström på mig, föll mig i talet
och sade: »Hvem har bedt Eder blanda Er i Propositionen om en Thronföljare? och huru har Ni dristat Er till ett sådant uppförande?»
I detsamma inkom H. Exc. Grefve von Essen, då Utrikes-Statsministem omtalade allt hvad jag för honom yttrat, samt innehållet af General Wredes bref, hvilket äfven afhördes af Hof-Cancelleren Wetterstedt.
Sedan gjorde man mig flera frågor dem jag upp-rigtigt besvarade, utom den, att jag icke omtalte någon Svensk i Paris, som visste derom, således icke att Signeul kände förhållandet, emedan jag hade lofvat honom tystnad; efter en liten stund sades mig, att så vida jag ginge längre med denna sak, skulle det kosta mitt hufvud, och allt mitt bemödande vore förgäfves, emedan Konungen redan utsett Thronföljare. Efter något samtal tillsade Utrikes-Statsministem mig att gå ut i det yttre rummet, hvarpå jag efter vid pass en half timmes väntning åter inkallades.
Nu sades mig i mildare ton, likväl temligen sträng, att man väl insåg det jag icke hade uppsåt att skada, men att min ungdomsyra hade fört mig för långt, och att jag borde upphöra med dessa tillställningar.
Man förklarade för mig, huru man borde, åtminstone på en kort tid, hålla allt hemligt för att inhemta nogare underrättelser om den som jag föreslagit med flera andra omständigheter, som fordrades vid ett så vigtigt ärendes af görande.
Baron Mörner nekas bevista riksdagen.
»Kongl. Maj:t har i Nåder befallt, att Lieutenanten vid Uplands Regemente Baron Otto Mörner genast begifver sig till Upsala och der förblifver tills vidare ordres, och får således den redan erhållne permissionen att resa till Örebro, för att bevista instundande Riksdag, icke begagnas.
Stockholm den 19 juli 1810.
G. Lagerbring. Regements-Chef.»
Marskalk Bernadotte i samtal med Baron Mörner.
Källa: Project Runeberg ·