53
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
53
Det fanns en älsklig krets af trossyskon i
Marstrand det året, och vi hade många oförgätliga
upp-byggelsestunder tillsammans. Mitt dagliga sällskap’
på seglingen var för det mesta ur den kretsen.
Jag-hyrde för hela tiden en präktig, tvåmåstad, något
gammal segelbåt, som tillhörde en man, känd under många
år af Marstrands badgäster mest därigenom, att han
nästan aldrig var nykter. Vi trifdes det oaktadt bra
tillsammans. Han höll sig nykter ett par veckor i
taget, hvilket påstods vara något högst ovanligt. Road
af segling, styrde jag för det mesta båten själf.
En af de vänner, som voro mina trognaste
segelkamrater, var baron Gustaf Abrahamsson Leijonhufvud,
min blifvande trofasta reskamrat till det heliga landet
under den kommande vintern. Om denna färd hade
hvarken han eller jag någon aning, då vi, utan att
känna hvarandra mer än till namnet, en dag helt
Oförtänkt träffades i Marstrand. Han berättade mig, att
läkarne rådt honom tillbringa en vinter i Egypten,
men han hoppades de ej skulle fordra det bestämdt.
Jag bad honom då vänta, till dess jag tagit
pastoralexamen, då jag gärna ville resa med. Efter några
veckor underrättade Leijonhufvud mig, att läkarne
bestämdt yrkade, att han skulle resa redan densamma
hösten, och att han tänkte möjligen göra en titt in i
det heliga landet. Detta var för mig mycket frestande.
Äfven jag hade af läkare blifvit tillrådd att göra en
resa till mildare klimat för min astmas skull. Det
behöfdes till färden två saker: tid och pengar. Jag skref
till min far, att det förra skulle jag släppa till själf,
om han ville släppa till det senare. Och min far,
alltid god och gifmild, dröjde ej att svara bifallande.
Jag skyndade med hans bref till Leijonhufvud och
utropade, när jag öppnade dörren:
Källa: Project Runeberg ·