Sida 116
11 () OKMTJISARK.
sten, den lian pressade på såret, oeli der den blef qvar-hängande liksom fastsugen. Med mannens tillåtelse för-
C C
sökte jag att rycka lös stenen, men förmådde det icke. Efter en liten stund lossnade den emellertid af sig sjelf, och såret syntes då vara fullkomligt låkt, så att detta botemedel nästan såg ut som trolleri eller åtminstone såsom en obegriplig taskspelarkonst. Man försäkrade mig dock. att det alls icke var narri, och orm-tjusarcn skiinkte mig den undergörande lilla stenen, som jag är glad att ännu ega, i fall jag skulle taga mig före att vilja förtjusa ormar eller andra, som kunna bitas. Ännu vet jag ieke. hvaraf denna tingest består; den liknar lika mycket trä (ebenholz eller dylikt) som lava. vinsten eller något slags lapis infernalis; den påstås vara af en konstgjord massa, och ieke ovanlig att finna bland 1 lindncrna.
För bättre minnes skull tecknade jag emellertid af hela onntjusaren och glömde dervid icke att måla hans turban brandgul, något som kom honom att skratta så omåttligt, att han hickade en lång stund efteråt oeh först efter en svär oeh sprängande hosta kunde gifva någorlunda rediga order till sin svarta coolee-adjutant att taga bamburöret och korgarne med de sprattlande ormarnc och följa honom till andra trakter af Asien. Yive la li-berté! tänkte iag. Jordklotet är lvekligtvis tillräckligt . stort, så att vi icke behöfva trängas, om vi icke äro roade deraf — och utan saknad eller smärta såg jag tjusaren med sitt sällskap aflägna sig.
Källa: Project Runeberg ·