Sida 223
att de på ögonblicket hade |tillförsäkrat mig den lediga kojen. Pen enes död, den andres bröd.
Jag maste således för att i tid hinna hela långa vä-
O c
o-en genom Tndien skvnda med mina afskedsvisiter så
C C
mycket som möjligt, skumpa omkring i staden och sedan sälja hästen för knappt mer ¡111 en pris snus. Stackars Brunte! jag vet icke med hvilka känslor han såg upp till
sin nva herre, men iag skildes från honom med rörelse,
t— '
klappade honom på halsen på svenska och han gnäggade nå indiska; vi förstodo hvarandra kanhända ända lika så
X 1
bra som många — och skildes för evigt. Sycen ingick så godt som i köpet, följde åtminstone med hästsvansen, och iag såg honom icke mer. Carati dercmot tog iag-
t/ O o t «’ <
med mig som uppassare under resan, och utsträckt på madrassen inuti en postpalankinvagn med mina indiska gevär och sabcln i den bräckliga purpurröda slidan, min laddade revolver, en vattenkruka, en bränvinsflaska och en brödpåse samt Carati på taket bland mina koffertar, var jag innan kort på väg och hade snart lcmnat Luck-nows minareter långt bakom mig.
Mot grvningen kommo vi ned till (ianges, der vägen
O *. O CO
slutade nedanför ett befästadt brohufvud, och en läng pontonbrvgga förde öfver floden till Cawnpore. Denna brvgga var mycket smal, och när vi anlände dit. var den
«/ CO 7
full med ett tåg af kameler, oxvagnar, åsnor och hästar, som iag trodde aldrig skulle taga slut och tillåta mig
o o o o
passera öfver till andra stranden. Der satt jag i min vagn och såg morgonrodnaden mer och mer förgylla hori-
Källa: Project Runeberg ·