Sida 229
sådan bestämdhet, att de saktade farten och omsider komino tillbaka. Xiir de märkte, huru jag hlödde, och hörde eller snarare sägo mig söka förklara livad som
t- O
hade hänrlt, uuder det jag då och dä lät undfalla mig ordet »gari», som betyder »häst och vagn», gissade de förmodligen en del af mina bekvmmer och visade mig ett
» *- c_
rigtigt beskedligt deltagande. J)å de märkte, att jag icke hade någonting att stämma blodet med, slet den ene ge-
o O ' t_
nast af sig sin egen turban och lindade den omkring
DC C
min panna, och den andre, på min fråga efter »pancc» eller vatten, skuttade bort till ett dike och kom tillbaka med en träskål, full af gyttja. Jag vinkade dem dcrefter tillbaka med mig till afgrunden, hvilken de försigtigt
c ' C C
närmade sig.
Anblicken nere på platsen var bedröflig. Hästarna lågo tillspillogifna, med afbrutna ben, mina karlar vältrade sig som besatta och hostade ynkligt med hopklämda bröst, nästan som om de hellre varit sinnade att gifva upp andan än att åter börja sträfva igenom lifvets faror och besvärligheterna i tåredalen, vagnen var krossad, mina lådor och kistor antingen sönderslagna eller med spräckta lock, och sakerna lågo strödda omkring i mullen. Carati, den ende bland detta följe, för hvilken jag till viss grad kunde göra mig begriplig, hade fallit pä huf-vudet, och ehuru hans tjocka turban visserligen dcrvid torde liafva varit honom till nvtta, låg han orörlig, som
' c_
om till oeh med alla hans tankar hade brutit benen af sig och icke ens kunde släpa sig fram på kryckor. Jag var dcrföre mera orolig för honom än för mig sjelf, och det enda som lugnade mig var. att jag kunde känna hans hjerta och pulsar sakta slå.
Källa: Project Runeberg ·