Sida 31
oförmodadt gifva signal med hvisselpipan, vare sig för att sätta båtarne i sjön eller för att göra pumparne i ordning, liksom om det vore eldsvåda om bord. Jag såg flera gånger med stort nöje sådana öfningar.
En dag fingo vi sigte på ett stort ångskepp, som snart igenkändes vara »Simla», kommande från Calcutta. De båda skeppen gingo tätt förbi hvarann i full fart; man flaggade och hurrade, medan de susade fram hvart och ett åt sitt håll.
Snart derefter syntes vid horisonten ett högt, spetsigt berg, snarlikt en sockertopp; det var Adams Peak på Ceylon. Utan att vilja klandra det våta elementet, är man ändock rätt glad att efter en lång sjöresa åter få komma på det torra, och man slickade sig derföre om munnen vid utsigten att snart vara nära sockertoppen. A7i hunno dock ieke fram till Ceylons kust förr än i mörkningen, och enär det redan var för sent att våga gå in i hamnen vid Pointe de Galle, fäldes ankaret utanföre på redden. Ett par kanonskott lossades, raketer och bengaliska eldar tändes, signaler hvilka snart besvarades från land.
Ceylon.
Sedan denna intressanta konversation en stund fortsatts, anlände ut till oss lotsbåtar och piroger och med dem den sorgliga nyheten, att några dagar förut den stora ångfregatten »Ava» gått helt och hållet förlorad der på kusten. Folket hade lyckats rädda sig, men skeppet med allt hvad deruti var hade gått till botten.
Källa: Project Runeberg ·