Sida 192
Hon visste ieke själf att hon sjöng det outsägliga eller att rösten förrådde hvad hennes tanke knappt vågade gissa eller hoppas.
.Alan dukade och strödde rosor på hordet, tände upp alla de ljus och lampor, som funnos i huset, och den högsta stolen sattes åt drottning Ines.
På öppna balkongen sken fullmånen genom de tunga vinrankorna och sofvande staden i sin stillhet låg och drömde i ett blatt skimmer. Men inne skramlade tal 1-rikarne, klingade glasen, rasslade knifvar och gafflar, allt under ackompanjemang af skämt och prat och glädtighet
— den symfoni, som magen finner sublimast af all musik och mest öfverensstämmande med en naturlig smak. Skålarnas klang i kapp med fria och glada blickar hoppade öfver bordet härs och tvärs, och yra, kvicka små ord fladdrade omkring på munterhetens vingar. Allas var onkel, Don Antonio, glömde aldrig sitt glas efter hvar pojkaktighet, som han mindes, och blef där-före mot slutet rätt lik en silfverhårig Silenus. Andra tycktes höra till hans följe, ja t. o. m. Lolas faster, den närsynta Dona Vicentas’ kolorit hade kunnat passat bra mellan murgrönskransar och thyrsusstafvar.
Det är i sådana ögonblick det lekamliga liksom mister fotfäste på den kullriga jorden, medan tanken svept som i sky sväfvar upp öfver blixtrande stjärnor in i en värld mera olympisk, arkadiskt mytologisk än den vanliga, den prosaiska.
Åtminstone hade Don Antonio synbarligen kommit upp i en sådan högre sfär och kände sig förmodligen därföre så lyftad öfver alla omöjligheter, att han till och med trodde sig kunna gä hem. Men det var sent, långt att gå, i fall han hade kunnat gä, och det blef därföre beramadt att han skulle stanna i en bädd på nedra botten, i någon grotta, jag tror den halta pigans. Men öfver bron gick jag i mörkret hem till mitt bo i Triana.
— Le cu.Mir a ses raisons que la raison ne comprend pas, är ett ord af Pascal, som ibland föll mig in, när jag
Källa: Project Runeberg ·