Sida 98
98
AN CKARSVÄRDS ARRESTERING.
Den 6 om morgonen erhölt jag bläck, penna och papper och d. 8:e lämnade jag baron Armfelt mitt bref till konungen lydande som följer:
»Stormägtigste Allernådigste konung.
»Om jag kunde rifva hjertat ur mitt bröst och lägga det för E. K. M:ts fötter, så skulle E. K. M:t röras vid åsynen af alla de sår, hvaraf det blifvit sargadt genom alla de misstankar, med hvilka E. K. M:t mig nu snart ett helt år behagat straffa. Men om jag tillika kunde måla E. K. M:t djupet af all den oro och bedröfvelse, hvaruti hela min själ varit nedsänkt, sedan E. K. M:t med det sista slaget pä ett så grufveligt sätt förkunnade mig sin onåd och vrede, hvilken i mitt fall tillika krossar, förstör och störtar i eländets djupaste afgrund en dygdig hustru, en ömsint mor med tvenne små oskyldiga barn, utom det, som ännu ligger under hennes bröst, en hustru, som med dess seder, dess tankesätt, dess uppförande och dess hjerta gjort sig förtjent ett bättre öde och värd att anses för en prydnad och efterdöme bland sitt kön; då skulle E. K. M:t vid betraktandet af denna grymma tafla falla i förundran, att vi kunnat uthärda, att icke sorgen förtärt oss och att vi icke drunknat i tårar; ty allern:ste konung, i vårt land under E. K. M:ts af nåd och mildhet utmärkta regering hvad kan för en trogen undersåte vara mera ömt, mera bedröfligt, mera förskräckande, än att midt under sitt embetes nitiske utöfvande, utan tillkännagifvande af något brott, bli fängslad i sitt eget hus, sliten ifrån hustru och barn, förd till allmänt skådespel genom en stor del af E. K. M:ts rike, nödgas höra några af den förvillade hopen med förundran sakna uppå hans armar de jern, hvilkas påskrufvande plägar utmärka de nedrigaste laster och grofvaste missgerningar; och sluteligen se sig innesluten inom galler och bommar och bevakad med all den stränghet och noggrannhet den störste missdådare förtjenar, och osäker till, om han förlorat sitt embete, det enda han här i verlden eger till sin och de sinas bergning.
»Sådant är det öde mig nu öfvergått och uppå hvilkens befallning? Jo, den samme konungens, för hvilken jag så gladt, så modigt vågade mitt hufvud vid 1772 års revolution, som jag oafbrutet så troget tjent, för hvilken mitt innersta alltid varit och ännu är uppfyllt med all den vördnad,
Källa: Project Runeberg ·