Sida 119
Ii8 ANCKARSVÄRD I STOCKHOLM.
behöfver honom, kan han ju resa tillbaka; det är ju en heders-emploij han har.» — Non ce ne seraitpas honette de le renvoyer. »Vill E. K. M:t då behälla honom såsom dess generaladjutant, så låt honom få stora flottans affärer, jag ämnar mig icke dermed befatta.» — Nej, Gud bevars! Min bror och Raijalin, Nordensköld och Raijalin, de tåla icke. hvarannan. — »Ja, då vet jag icke huru E. K. M:t skall göra.» — Kan jag intet taga honom med mig till Finland nu så länge, till Ni kommer efter? — »Gud bevars, att någon skulle det kunna neka.» — Ja, jag ville icke i går lemna honom något svar, innan jag fick tala vid öfversten härom. — Jag tog afsked, kungen förklarade uti de nådigaste termer sitt höga nöje och välbehag öfver min person och mina göromål, försäkrandes mig om dess fortfarande nåd. — Vid återkomsten till staden fick jag veta att Raijalin om afton på Drottningholm fått kungens befallning att följa med och att han redan rest förut till Grisslehamn bittida om morgon samma dag, jag med konungen hade föregående samtal.
En dag hade kungen befallt mig ut till Haga hel allena, då han sade sig vänta hertig Carl om afton för att öfverlägga om flottans operationer och bad mig uti form af pro memoria uppsätta några hufvudpunkter, hvilka för sjöcampagnen kunde tjena till grund och han sade sig med egen hand vilja afskrifva och som sitt eget lemna hertigen, hvilken befallning jag till monarkens höga nöje efterkom.
En annan dag befallte mig kungen projektera ordres för general en chef i Finland att gå öfver gränsen pch börja opera-tionerne, hvilket jag äfven verkstälte; åter en annan gång erhöll jag befallning att skrifva instruktion för H. K. H:t hertig Carl under innevarande års sjöcampagne, som skedde på sätt, att den ord från ord approberades och expedierades.
Några dagar efter sedan jag ur arresten var utkommen, besökte jag grefve Munck, som efter fleres öfverensstämmande berättelser emot mig varit ganska prevenerad, och frågade honom om orsaken dertill, den han icke kunde uppgifva, men tillstod att han ansett mig som en förrädare och att han rådt kungen att expediera mig och alldeles afstyrkt mitt lösgifvande, men trodde likväl nu, att han misstagit sig, och bad mig med med tårar i ögon att jag skulle förlåta honom. — Jag ryste vid förtroendet, tackade Gud, som bevarat mig, och beklagade
Källa: Project Runeberg ·